Han trodde att vi var inbrottstjuvar!

Kluvenhet. Jag känner mig otroligt kluven med mycket nu. Eller kluven och rastlös i kombination. Jag drömmer om min gård på landet, helst en timring med masard tak. Samtidigt som jag nu valt att bo i Gällivare kommun där gamla gårdar med vackra timmringar knappt existerar. Och existerar de så ligger de för långt ifrån jobb och mataffär. Så vad gör jag då med min dröm? Jag tänker inte låta den flyga iväg ifall. Nej, jag håller den krampaktigt tills jag stöter på något annat boende med potensial, trots att det ligger så långt ovan polcirkeln, måste det finnas ett objekt för mig. Någonstanns i detta lilla lappländska samhälle. Eller jovisst, jag har span på en och annan kåk som faller mig smaken. Om de sedan blir till salu är en annan sak.

Sommaren 2008 kontaktade jag ägarna till denna timring(Inte i Gällivare). Tyvärr skulle de inte sälja den för tillfället. Den har perfekt läge och otrolig mys potensial. Det sticker lite i hjärtat varje gång jag ser bilden eftersom kåken blev en sommarförälskelse som sitter kvar.
Det finns en lite smått pinsam historia kring denna förälskelse...

Detta drömhus ligger inte långt från mina svärföräldrar så en varm sommardag tar jag och darling bilen förbi detta hus. Vi tänkte titta om ägarna var där över helgen. Det såg inte ut att vara någon där, men trots detta tänkte vi att det inte kunde skada om vi tog oss en snabb titt. Ingen bor ju där och det är knappt skönheten besöks som sommarställe heller. Jag ville helt enkelt njuta av allt det vackra timmret och ge det ensamma huset lite kärlek.
Vi lämnade bilen utanför gården med öppna dörrar eftersom det var stekhett inne i kupén.
Jag går ett varv runt huset och ser framför mig hur jag ska renovera och greja. Plötsligt står en man och tittar på Stefan som i sin egen värld står och spanar upp mot vindsfönstren. Jag kikar fram från baksidan av huset. Jag och min andra hälft nickar glatt och hejjar på mannen.
Mannen ser otroligt osäker ut men ändå bestämd och säger -Ja hej. .
Vi tror att det kanske är ägaren som vi äntligen får träffa i egen hög person men det var det inte.
Mannen -Vilka är ni?
Vi förklarar att vi är intresserad av huset och tog oss en titt. Mannen börjar efter några minuter av samtal att mjukna och förklarar hans ärende. Han hade sett vår bil med vidöppna dörrar och vi som gick runt huset. Han trodde vi var tjuvar! De hade nämligen haft en rad inbrott i granngårdarna de senaste veckorna och just då råkade vi tajma in vår nyfikenhet.
Stackars mannen som förmodligen livrädd gått fram till oss och aningen synd om oss som skamsna hoppade in i bilen. Det var just ett snyggt förstaintryck av oss. Haha, men kanske var det vår norrländskadialekt som fick mannen att mjukna och förstå att vi bara var ett ungt par med drömmar om landet : )

Det här huset är ett nybygge från Fiskarhedenvillans egna bildgalleri. Tyvärr inte en äkta timring utan med fasadtimmer, men så fint det kan bli ändå!

Oj nu blev det ett långt inlägg, hoppas någon orkade läsa klart!

Nu ska jag drömma vidare om alla dessa fina kåkar som jag slängt ett öga på. En vacker dag har jag en egen. Så är det bara.

Godnatt allihopa!